Drömkyrkan

Efter tre dagar med Jan Erixon snurrar tankarna för fullt. Erixon är något så ovanligt som evangelist och en av Sveriges främste experter på Dostojevskij. Nu skulle han förklara hemligheterna med den författare som fängslat mig i 26 år. Vi var ett 15-tal förväntansfulla i alla åldrar som  hade samlats i Bjärka Säby slott utanför Linköping. Det är något friskt över att tillsammans med andra kristna få diskutera litteratur i allmänhet och Dostojevskij i synnerhet. Jag inbillar mig att kultur inte alltid stått så högt i kurs i frikyrkan.

Men Dostojevskij hade ju själv ett evangelisthjärta. Jan Erixon berättar på ett så levande sätt om hur den ryske 1800-talsförfattaren hela tiden ville peka mot Kristus. Det har inte alltid varit helt självklart för mig men nu föll polletten verkligen ned.

Dostojevskij vänder sig mot det moderna samhället som står i vägen för Gud. Han ser hur vetenskapen och de intellektuella tillsammans med stigande materialism håller på att utplåna Gud. Och varnar för följderna.

Jan Erixon vågar också säga att vi inom kyrkan har fallit för frestelserna, precis som förutsågs i Bröderna Karamazov. Allt det som Jesus sa nej till när Djävulen lockade honom menar Jan på fullt allvar att vi har bejakat.  Jag tittar ner och skäms. Och att det skulle finnas demoniska inslag i detta känns oerhört tungt.

Jan Erixon ser inte på tv och läser inte tidningar. Är det månne det som krävs? En avstängning? Nej, kanske inte men vi måste allvarligt tänka om. Den godhet som förmedlas genom huvudpersonen i Idioten och den av bröderna Karamazov som valt livet i klostret kan vi fortfarande komma åt. Men inte genom ord. Nej, babblandet och självcentreringen som också kyrkan drabbats av är av ondo. Bort med alla pastorer som ser predikstolen som en estrad. Jan Erixon varnar för det.

Att göra. Så enkelt beskriver Jan Erixon det viktigaste uttryckssättet för vår tro. Vi gör saker och det händer saker med oss. Vi hjälper en broder eller en syster och Jesus stiger fram. Här ser vi kyrkans kanske viktigaste uppgift. Vi kan inte längre vara passiva. Vi måste värna om våras medmänniskor och gå i Jesu fotspår. Då kan Dostojevskij vara en riktigt bra hjälp på vägen.

Påsken är här. Fastan blev mycket kortvarig i år. Efter knappt två dygn på vatten gav jag upp. Huvudvärk och magsmärta satte stopp för mina avsikter. Men den där årliga fastan ger styrka. Maten tar upp så mycket av vår tid att vi knappt tänker på annat. ”Vad ska vi laga ikväll? Vad ska vi bjuda gästerna på? Har du handlat?”. Då är det skönt att koppla bort allt det där och fokusera på Skaparen. Samtidigt blir man så tacksam för mat efter en fasta.

Påskens traditioner är mäktiga. Vi påminns om vad Jesus gjorde på korset och det är verkligen storslaget att delta i helgens gudstjänster. Men var gör vi det och hur gör vi det? Personligen berörs jag väldigt mycket av Svenska Kyrkans ritualer och kyrkorum. Klarar frikyrkan av en värdig påsk?

Frågan är aktuell sedan Sigfrid Deminger skrev sitt debattinlägg i Dagen om att han lämnar frikyrkan till förmån för Svenska Kyrkan. Nu berättar Siewert Öholm att han gör samma sak. Något fattas i våra frikyrkor. Dessa bägge herrar talar om en ytlighet som tagit över heligheten och djupet. Det är smärtsam läsning.

Men hur blev det så? Det har ju snarare varit frikyrkorna, främst pingst, som slagit sig för bröstet när det gäller att framhålla helighet och djup. Svenska Kyrkan har fått klä skott för sekulariseringen och fjärmandet från Bibeln sanningar. Kyrkorummet har upptagits av allehanda spektakel och detta har förhånats.

Nu skulle man vilja se frikyrklighetens representanter frimodigt kliva fram och peka på frukten av sina segrar. För som jag minns det var decennierna fram till åtminstone 70-talet präglat av stark karismatism och olika uttryck för Den helige ande. Människor föll omkull i kyrkbänkarna och tungotalet var utbrett.

Smörjelsen av detta, var tog den vägen? Var det bara konstruktioner och förhoppningar? Var det pastorernas som fick med sig fåren i en sällan skådad manipulation? Vad hände med alla som berördes av Jesus-rörelsen på 70-talet? Hur kunde detta svalna?

Den etablerade frikyrkan spås bara precis överleva hundraårsdagen. Svenska Kyrkan består sedan tusen år. Men behöver sista kapitlet vara skrivet i frikyrkans historia? Handlar det bara om lokaler och utformningen av gudstjänster? Jag tror inte Gud är så snäv.

Det handlar ytterst om oss själva. Och Gud. Men vi måste gå fram ärliga och uppriktiga. Det ställer krav på våra pastorer. Deras egna syften måste skärskådas. Då handlar det inte om besöks- och kollektstatistik utan mer långsiktiga mål. Och det kan kräva tålamod vilket många pastorer saknar. En genuin och äkta gemenskap med mycket värme och kärlek är, vad jag tror, vägen till framgång. Människor söker inte i första hand upp en gudstjänst för de döda väggarna eller den ena eller den andra ritualen. De söker upp kyrkan för människornas skull. Och i förlängningen för Guds skull. Hur vi är färgar av sig på omgivningen. Och då kan utvecklingen vända snabbare än vi tror.

Sigfrid Deminger är inte vem, som helst. Han är teol dr, tidigare rektor för Örebro missionsskola och har varit församlingsföreståndare för Betlehemskyrkan i Göteborg. När han därför mer eller mindre dödförklarar frikyrkan i en debattartikel i Dagen i helgen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296277) måste vi ta det på allvar.

Sigfrid Deminger skriver om den ”förtunning av tron och dess uttryck som pågått under avsevärd tid”. Han konstaterar att ”Vördnad är i dag en bristvara. Framtoning, språk och klädsel visar att respekten klingat av. Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum”. Kyrkolokalen har, menar han, blivit en scen där människor uppträder inför kyrkobesökare som bara har en passiv roll utan större delaktighet. Han tar också upp bönerna som han anser har blivit ”fragmentariska, slarvigt formulerade och vittnar knappast om någon djupare inlevelse. Världen utanför gör sig sällan påmind. Det hela har blivit alltmer internt”.

Det är mycket smärtsamma ord. Som kontrast ställer han Svenska Kyrkan som han menar har behållit vördnad och djup. Han skriver: ”Här finns rum för det som är heligt. Här läses Bibelns texter. Förbönen har en central plats och sträcker sig över samhälle och värld. Predikanterna mäter sig väl med de frikyrkliga. Ord, sånger och psalmer som prövats av många människor över lång tid bär upp gudstjänsten. Det är församlingen som firar den. Liturgin bygger på de församlades delaktighet”.

Jag ska medge det på en gång; Kanal 10 betyder mycket för många människor. Inte minst för min svärfar och för mina egna kristna vänner. Men det lurar faror om hörnet. TV-mediet är suggestivt och bör hanteras därefter. Vi är plågsamt medvetna om dess destruktiva inflytande när det gäller att visa våld och sex. Också ytligheten som den gestaltar sig i dokussåpor och kändisprogram påverkar oss på ett eller annat sätt.

Därför är en eller helst flera svenska kristna tv-kanaler helt rätt. Fast nu finns bara Kanal 10. För katoliker, ortodoxa och kristna i mittfåran saknas alternativ. Så när jag åker hem till svärfar på jularna rullar bara denna kanal. Det som jag då får serverat är bitvis riktigt bra, bitvis vämjeligt. Kanal 10 tycks av någon anledning placera sina kameror främst där pulsen slår fort. På Livets Ord eller någon annan av Trosrörelsens möten eller på Arkens möten.

Visst såg jag också repriser från Nyhemsveckan där tempot var lite mer sansat men de starka karismatiska miljöerna dominerar. Och där står en flåshurtig predikant i centrum påhejad av överhettade fans. En kvinna eldade upp sig så till den grad i predikstolen att jag nästan inte kunde andas. Och budskapet må vara sunt men tonen sänder fientliga signaler. Det går inte att skrika in kärleken i tv-tittarna. Dessutom är det oftast segerrika budskap som trummas in. Det är extrema helanden, yrkesmässiga framgångar och lyckliga relationsdramer som når tittarna.

Det är i mångt och mycket ett framgångsteologiskt budskap som förmedlas. Där nåden har en begränsad plats och berättelserna om misslyckanden och sårbarhet lyser med sin frånvaro.

Vad tänker en kristen som söker stillheten där han eller hon slår sig ner i tv-soffan och zappar med fjärrkontrollen? Ännu en dokussåpa? En politisk duell? Ett opinionsmöte? Ett lekprogram om retorik? Vad tänker en person som ropar nyfiket på Gud men inte hittat ända fram? Blir han eller hon inspirerad? Eller skrämd?

Och är Kanal 10-publiken en framtida maktfaktor på den fundamentalistiska politiska och opinionsmässiga arenan? Det återstår att se.

Jag måste också höja ett varningens finger för den ekonomiska delen av programmet. Det var inte länge sedan vi såg med förskräckelse när amerikanska tv-predikanter ropade ut bankgironumret och uppmanade människor att lätta på kredit korten. Nu har vi det i Sverige. Visserligen i mildare tappning men Kanal 10 uppmanar i text och tal att skänka pengar till kanalen. Under julhelgen tjatades det en hel del om det. Men än så länge nöjer man sig med att ange ett telefonnummer för vidare information. Men hur ska en gammal människa motstå möjligheten att skapa en motpol mot dagens trista tv-utbud? Visst är hon fri att se sin roll i denna finansiella utmaning men det bör till andra sponsorer än folkpensionärer för att hosta upp de pengarna. Och om Kanal 10 går i konkurs vilket det, enligt kanalens egen programledare Börje Claesson, verkar ha funnits en uppenbar risk för den senaste tiden, vad ska då den enskilde gåvogivaren tänka? Kanal 10 bör åtminstone vara helt öppen med sin ekonomiska situation inför de potentiella gåvogivarna på andra sidan rutan.

Sedan finns det slutligen en annan fara med tv-andligheten genom dess passivitetsskapande funktion att människor som annars skulle söka sig till en fysisk gemenskap i kyrkan sitter kvar framför tv:n. Men en virtuell gemenskap kan aldrig ersätta gemenskapen i kyrkbänken.

Kollekttal nummer två: Eftersom frågan är så livsavgörande skriver jag mitt andra och sista kollekttal för ett tag. Hur mycket är du beredd att dela med dig av till kyrkan? Det hänger nämligen på dig. Om frikyrkorna ska nå ut i samhället.

Det var bättre förr. Den klyschan brukar inte alltid stämma. Men i fråga om kollekten stämmer det nog. Frikyrkorna byggdes upp under stora vedermödor när vårt land fortfarande var relativt fattigt. Under stor entusiasm restes mäktiga kyrkobyggnader och ett omfattande socialt arbete byggdes upp. Filadelfiakyrkan i Stockholm är kanske det påtagligaste minnet från denna tid. Här stod Lewi Pethrus och plockade löss från människor som levde under svåra förhållanden.

Men ju rikare vi blivit desto mer har girigheten brett ut sig paradoxalt nog. Tiondet verkar inte tillämpas av de unga generationerna. Och det får konsekvenser. Det nämnda exemplet Filadelfiakyrkan i Stockholm har sagt upp ett stort antal människor från sina tjänster. Och i många församlingar betraktas det numera som en lyx med anställda musiker och barnledare. En diakon är knappast att tänka på. Särskilda avlönade personer som möter människor på olika platser i samhället är numera sällsynt.

Men vi tar del av utbudet i kyrkan. Vi går på gudstjänsterna och gläds åt satsningarna. På mission och evangelisation. Men när vi gräver i våra plånböcker blir det skralt. Många ger bara några hundralappar i månaden, kanske en procent av inkomsten. 30.000 är en vanlig inkomst. 300 är säkert ingen ovanlig kollekt. Men är den rimlig? Nej. Ska vi ingå i en församlingsgemenskap måste vi vara beredda att offra oss lite. Och det är inget offer att ge. Att trycka på betalningsknappen på Internet och inse att tusenlapparna far i väg eller hiva ner några tusenlappar i kollekthåven kan ge ett pirr i magen men en stark känsla av tillfredsställelse efteråt.

Jag spekulerar nu men jag tror att många församlingsmedlemmar lever på ganska små marginaler, hur höga eller låga inkomster de än har. De som har mycket pengar ser till att skaffa sig höga omkostnader, stora lån på hus, båtar och bilar. Och så har de lika lite kvar som alla andra. Vilken prioritering har då kyrkan? Inte så stor, verkar det som.

Men den borde ligga högst upp på listan om vi verkligen inser vad vi får. Tänk att få delta i denna gemenskap söndag efter söndag. Att få utöva det som ligger närmast om vårt hjärta. Att få söka Gud tillsammans med andra. Det borde få oss alla att ta ett djupt tag i plånboken.

Givandet i många församlingar är inte vad det en gång var. Det bekymrar mig. Vi har väl aldrig varit rikare än nu. Ändå ger vi mindre än på länge. När frikyrkorna startade en gång i tiden och man köpte dyra kyrkobyggnader i innerstan eller byggde fina kyrkor på landet var offrandet enastående. Än i dag kan man följa hur en församling mirakulöst betalar sin renovering eller nybyggnad på bara några år. Men många har byggt färdigt och nu återstår bara löpande kostnader i form av löner. Och personal är dyrt. Då tycks viljan att ge minska. Vi börjar plötsligt fundera över om vi behöver den där ungdomspastorn eller musiktjänsten. Det är väl märkligt. Människor torde i större utsträckning än byggnader kunna bidra till evangelisation på orten.

Tiondet är ett bra riktmärke även om begreppet väl är främst gammaltestamentligt. Men om jag förstår rätt ger folk inte ens tjugondet. Därmed uppstår ett läge då personal får börja sägas upp. Det må vara riktigt om kyrkan betjänar allt färre folk och ortens befolkning krymper. Men i en stad som Stockholm som ökar med 20.000 människor per år är ju behoven större än någonsin. Det borde vara en glädje att få ge med sådana utmaningar om hörnet. Vill människor kliva in i tjänst i kyrkan och medverka i denna utmaning ska vi väl bara vara glada?

Så nu skulle jag vilja slå ett slag för givandet. Tryck på utbetalningsknappen till din kyrka med glädje nästa gång du betalar räkningarna via Internet.

Arni har en säregen förmåga att älska sina medmänniskor. Han är en ung pensionär som brinner för arbetet med utslagna. Den där naturliga fallenheten att möta människor i samhällets utkanter har inte alla. Inte ens alla kristna. Långt i från. Har han haft det i hela sitt liv? Knappast. Han har förmodligen övat. Mött dem i praktiken, tränat sitt tålamod och värmt upp hjärtat sakta men säkert. I dag är han en förebild för en hel församling. Ja,det hade faktiskt inte blivit några soppluncher i Centrumkyrkan utan honom.

Och när det gick mot sommar och alla talade om uppehåll klev Arni in och garanterade sopplunch varje  lördag hela sommaren. Tala om ett brinnande hjärta. En gång följde han med en av gästerna till campingen vid Solvalla för att transportera några prylar åt honom. Mannen var överlycklig. Han hade fått sitt första hem på länge – en husvagn.

- Jag hade varit glad om jag varit lycklig åt något sådant, sa Arni.

En gång när jag bredde smörgåsar och frågade Arni om vi skulle ha en eller  två ostskivor på varje macka svarade han: – Vad hade du bjudit Jesus på om han hade kommit? Svaret var givetvis två ostskivor.

Vi andra som jobbar med soppluncherna tränar oss i kärlek. Vi ska ju eftersträva Jesuslikhet. Någon dag kanske vi får den där kärleksfulla blicken som Arni besitter. Det vore en nåd att stilla bedja om. Men faktum är att något hänt med alla oss som ingår i soppluncharbetet. Vi har en gemensam dröm om att nå de svagaste och vi svetsas samman. Vi får satsa var tredje lördag men får så mycket igen. Och vi smittar förhoppningsvis av oss på övriga i församlingen.

Att arbeta socialt ger församlingen välsignelse. Ja, det är nog en av förutsättningarna för välsignelse. Det har kyrkan egentligen vetat sedan århundraden. Men vi slog oss till ro och lät samhället ta hand om det under det blomstrande sena 1900-talet. Tiderna förändras emellertid. De offentliga medlen minskar och kyrkorna hittar sin roll igen.

Det kommer att ge en ny dynamik i församlingarna. Det är inte längre samma välkammade broder vid kyrkkaffet utan kanske en hungrig och skitig uteliggare. Sådant tar tid att vänja sig vid men det gör dig till en ny sorts människa. En ny sorts kristen. Och det kommer både du och din omgivning må bra av.

Sven frågar mig som inte är uppväxt i en frikyrka hur jag kunnat behålla min tro när den församling jag döptes in i uppvisar så stora brister i ledarskapet. Jag tror att jag redan tidigt insåg att tron inte kan hängas upp på kristna föredömen. Förr eller senare blir man då besviken. De flesta begår felsteg.

Att rikta sig uppåt – mot Gud – är enda sättet att överleva. Läsa Bibeln och be och på det sättet få näring är receptet för en bevarad tro. Och genom att läsa Bibeln och ta del av sund undervisning blir det också möjligt att avgöra om det som sägs från förkunnarna är sunt.

Signaturen Pelle talar i sin kommentar mycket tankeväckande om hur församlingens ledarskap ska fungera. Det finns inte ett ord jag vill dra ifrån den kommentaren. Läs själva.

Tilläggas kan Björne Erixons inlägg i Dagen i onsdags. Så kloka ord hör man alltför sällan. Han lyckas ringa in min idealbild av en församling på ett fint sätt när han formulerar sin checklista för en sund kristen förkunnelse och miljö. Här följer de fem sista punkterna:

Transparens: I stället för att ”mörka” öppnar ett transparent ledarskap för insyn. Förtroende för Gud och medmänniskor formar en miljö där ärlig redovisning är det mest naturliga i all kommunikation. Ett ledarskap som vill och kan lyssna och ta kritik löser hårda knutar. Ledarskap stavas pluralis.

Tjänande ledarskap: I stället för auktoritärt ledarskap ges utrymme för ett tjänande, ödmjukt och frimodigt ledarskap. Klarsynta medlemmar stannar kvar i församlingen. Ett reflekterande samtal i hela församlingskroppen formar självständiga och öppna människor. Tänkande och kämpande sökare dras in i gemenskapen, in i mognande tro och tjänst.

Trovärdighet: I stället för dubbelmoral, där liv och lära inte hålls samman, visas en respektingivande ärlighet där ingen är perfekt, men alla beroende av Guds nåd. Frikyrklig präktighet ersätts av själavårdande attityder. Svaga och utsatta människor trivs mitt i gemenskapen. En församling och ett ledarskap som är på väg behöver inte vara rädd för tuff insyn.

Genomtänkt ekumenik: I stället för ett ”vi och dem” med sekterism som kännetecken stimuleras aktivt en medveten ekumenisk hållning med öppna relationer till andra kristna. Man gläds över den gemensamma andliga rikedomen med genuin mångfald. En genomtänkt ekumenik frodas.

Alla inkluderas: I stället för utfrysning av människor som tänker och talar självständigt inkluderas de. En ärlig, frisk och levande miljö, där mångfald är en strålande möjlighet, gestaltas.

Korskyrkan i Stockholm där jag en gång var medlem har nu för första gången medgett sin ledarkris. Ändå blir slutsatsen: ”Men vi i församlingsledningen vill vara tydliga inför församlingen med att vi ser att Gud har kallat Andrew till Korskyrkan och använder honom för att leda församlingen in i det Gud har tänkt för Korsyrkan – och att vi helhjärtat står bakom honom som församlingsföreståndare”.

Här har vi ett tydligt exempel på hur en församlingsledning hellre slår vakt om sin ledare än räddar gemenskapen. Hur makten blir viktigare än den enskilde medlemmen. Så har vi sett sekter utvecklas genom åren. Ledaren är UTVALD. Alla andra har fel.

I det häpnadsväckande brevet till församlingsmedlemmarna beskrivs att områden som föreståndaren Andrew Thompson ”behöver arbeta med sin personliga utveckling är att leva med och bygga förtroende hos alla i församlingen genom att bl.a. målmedvetet arbeta med de sidor i relationer med andra som fungerat mindre bra”.

Det är ett för dessa kretsar rakt språkbruk men ändå inlindat. Sanningen är att många människor har sårats djupt över Andrew Thompsons sätt att möta dem. Blivit förkrossade. En del av dem har lämnat församlingen enbart på grund av detta. Totalt sett har kanske så måga som en tredjedel försvunnit ur gemenskapen på bara några år.

Nu ska han tydligen få en personlig mentor från EFK centralt.  Det är gott och väl men varför inte förbarma sig över honom och medge att rekryteringen av honom var ett felaktigt beslut. Och att han kanske skulle fungera utmärkt som den brandman han en gång var. Också kristna kan göra fel. Och det har personer i dåvarande valberedning medgett och bett om förlåtelse för. Korskyrkan fick fel föreståndare. Sådant har hänt förr. Och rättats till.

Trots detta biter sig styrelsen fast vid att Andrew Thompson har de egenskaper som krävs för att leda just Korskyrkan i Stockholm. Ja, det är till och med Guds vilja att en man som har brister i umgänget med andra människor ska vara herden som tar hand om sina får. Den egenskap som borde vara viktigast – att ha förtroende bland församlingsmedlemmarna och att behandla dem kärleksfullt – är ledningen beredd att göra avkall på.

Här har styrelsen valt att vara lojal med sin ledare istället för att tänka på sin församling. Helt obibliskt.  Men mycket mänskligt.

Den lösning som Korsyrkan nu väljer, förutom att utse en mentor till föreståndaren, är att tillsätta en vice föreståndare. Problemet är att denna person är en nära vän och stor supporter av föreståndaren. Ytterligare ett tecken på förfallet.

Jag är mycket tacksam för att jag lämnade Korskyrkan i tid. Och inte bara jag utan många med mig. När ni ser hur en styrelse sluter upp kring sin ledare in absurdum ska ni dra öronen åt er. När ni ser hur ledarskapet i stället för att våga vara uppriktig och visa civilkurage väljer att svansa för ledaren ska ni ge akt. En församlingsledning med många åsikter och viljor som bryts mot varandra och en kyrka där alla får vara sig själva och uttrycka sina ståndpunkter är en försäkring mot sekterismen.

Vi är många som med bävan fortsätter att följa utvecklingen i Korskyrkan.

I helgen ledde min fru åter söndagsskolan i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Ett tiotal barn i 10-13-årsåldern hade sökt sig till ett rum längst ner i byggnaden. Utgångspunkten var Matteus 18:23 och framåt. Ni vet tjänaren som fick en skuld på 120 miljoner dinarer efterskänkta av kungen men själv inte ville efterskänka en skuld på hundra dinarer som en annan tjänare hade till honom. Nödvändigheten att förlåta och friskriva är ett klassiskt tema som också barn kan ta till sig.

Ett av barnen hade rent av ett eget exempel från det verkliga livet. Hans trogne vän började plötsligt umgås med innekretsen i skolan och ville knappt heja på sin kompis längre. Men efter ett tag ångrade han sig. Vände vår söndagsskoleelev då ryggen åt honom? Nej, han tog emot honom med öppna armar. Mycket fint.

Hur som helst hade vi ett härligt samtal denna stund och flera barn bidrog med exempel från det levande livet. Min fru hade ju våndats innan men kanske vår bild av barnen som rastlösa underhållningskonsumenter lätt blir självuppfyllande profetior. Här serverades en berättelse, en liknelse, från Jesus själv med ständig aktualitet. Barnen lyssnade och någon hade till och med koll på berättelsen i förväg. Här förmedlades Guds ord. Varken mer eller mindre.

Annars är det en av kyrkornas ödesfrågor. Hur vi får barnen att förvärva och behålla tron. Och förhoppningsvis finna en församling. Vi vet hur konkurrensen ser ut. Gudstjänsten kolliderar med hockey- och fotbollsmatcher eller bara ”häng” med kompisar. Och detta ständiga uppkopplande på nätet.

Men det kanske är så enkelt som att ta tillbaka berättelsen. Göra Bibeln levande. Den berättelse de får genom tv:n, Internet eller vännerna är en annan och den får de höra hela veckan lång. Timmen i kyrkan på söndagen kanske de rent av uppskattar mer än vi tror.

När vi hade talat färdigt  tog vi fram några spel och slappnade av. De behövde nog det. Men jag tror att därinne i bakhuvudet malde något som de kanske kommer att tänka på länge.